Idrottens själ och uppmärksamhetssökande idrottare

Idrottens själ och uppmärksamhetssökande idrottare Jag läste för någon vecka sedan en krönika i DN skriven av Agnes Lidbeck som gjorde mig både lättad och illa till mods. Lidbeck har liksom jag studerat sociala medier utifrån en kritisk synvinkel och vi har uppenbarligen kommit fram till en och samma sak. Sociala medier polariserar och skapar ohälsa. Frågan är vad som händer när idrottare hoppar på uppmärksamhetsbehovets tåg? Personer med över 100 k följare på sociala medier är idag samhällets innehållselit, de är agendasättare och skapar en norm för hur en människa bör agera och visa upp sig för att passa in. Problemet ligger i att dessa ageranden och ställningstaganden i både skrift och bild inte innehåller någon form av autenticitet, de syftar oftast till att försöka skapa och upprätthålla ett kändisskap eller en viss form av leverne. Strävan efter tom uppmärksamhet har blivit normaliserad, även inom idrott. Klickar vi in till på Youtube eller Instagram så kan ser vi ett mönster som går...
Läs mer

Kobe Bryant är död – en förebild som väcker blandade känslor

Kobes död väcker blandade känslor Att bli duktig och elitsatsa på en idrott är som vilken arbetskarriär som helst, skillnaden är att du kan vara yngre än en nyexaminerad läkare eller toppadvokat. Kanske hinner du till och med lägga av med din idrottskarriär innan din kompis blir VD för det där nystartade företaget, något som kräver lika mycket disciplin och hängivenhet som att vara elitidrottare. Min kurva genom min elitidrottskarriär pekade brant uppåt från jag var åtta tills jag var 18 år. Både fysiska och mentala bitar satte stopp och om vart annat har jag seglat ut och in i depressiva tider. Vem du än är som läser detta så kan du förmodligen känna igen dig i att just i dessa perioder är det oerhört viktigt med inspirerande förebilder. Genom att kolla på videos med Kobe Bryant bröts mörkret av en strimma ljus, något som gjorde att jag nästa dag åter igen kunde kliva iväg till träningen med ryggen rak och nya...
Läs mer

Monstret inom mig

Monstret inom mig Där har vi den igen. En skepnad som både snabbt och ljudlöst smyger sig på, som tränger in i mig, in i varje hörn av mitt väsen, som biter mig hårt för att sedan efter obestämd tid lämna mig blödande kvar, stilla och lamslagen. Såren plåstras om och kvar finns tillslut bara en hård och skrovlig ärrvävnad som stramar och drar i mitt inre när jag än en gång börjar röra på mig. Oftast har jag dock kontroll, oftare och oftare faktiskt. Med dinglande ben sitter skepnaden på min axel och nynnar på små lömska melodier, nästan ohörbart, ibland helt tyst. Men den sitter där. Du som nu läser detta kanske tror att jag är helt psyksjuk. Och ja, så kanske det är. Men påstå inte att du aldrig haft en odefinierbar skepnad inom dig, som någon gång gått från att nynna stillsamma melodier till att ta över hela din person med sin mörka skugga, som fått dig att tänka...
Läs mer

Tanten med magväskan

Tanten med magväskan Det var jag och hon. Vi var ensamma. Tanten med magväskan slog en snabb blick på mig, en snabbt ner i marken, flackande blick. Hon böjde sig ner för att krampaktigt fatta träningsredskapet tillverkat av två stockar och en rundstav i trä. Utomhusgymmet var vårt för en stund, vår egna lilla värld. En kort blick räckte, vi förstod varandra utan att uttala orden. Trotts säkert 45 års åldersskillnad så förenades vi här, på utegymmet, i våra så olika kroppar. I våra så olika verkligheter. Hennes kropp snett vriden, kutrygg och gamnacke. En kropp som genom decennier härdats av diverse prövningar. Fysiskt arbete, hushåll och bärande av snoriga barn. Även icke att förglömma de ack så nedbrytande känslor som dag ut och dag in sköljer över oss. Glädje såklart, men även sorg, vemod och rädsla som utan att synas sakta tynger våra kroppar och som tillslut stundvis även tar död på livet självt. Min kropp däremot, som aktivt nötts...
Läs mer

En tid för…fred

En tid för...fred Det är bäst att man i ens rangliga person byggt en fast grund att hålla sig i när drevet går. Min rangliga person. Behöver det verkligen vara så? Varje drev för med sig en förändring, och förändringar gör ont, förbannat ont. Kan göra. Mitt inre säger att det inte behöver vara så, att jag kan kliva ur vägen för mig själv och acceptera. På samma sätt som jag med vetskap om att sommaren en gång kommer lida mot sitt slut, varpå hösten tar vid och stillsamt tar död på allt liv, kan acceptera det och gå vidare. På samma sätt kan jag låta processen ha sin gång och låta acceptansen till livet bana väg för min glädje. För en sak är säker. Efter en höst, en vinter, en vår kommer sommaren på nytt. "Det finns en tid för att älska, en tid för att hata. En tid för att slösa och en tid för att spara. En tid för att...
Läs mer

Lillasyster Kaiza blir stor

  Det kommer en tid då det är dags för samtal. Det där samtalet som varje förälder och barn på något sätt måste genomlida. Samtalet är fyllt av allvar, en tjock och överhängande stämning som omfamnar hela rummet. En informationsfylld tystnad som ljuder mellan varje välplacerad mening. Det kommer när tiden är inne, när barnet är moget nog, eller är det kanske när föräldern är mogen nog? Vid en viss tidpunkt börjar livet och man måste skydda sig mot alla farligheter världen har att erbjuda. Den mogna och vuxna personen väntas kunna detta, väntas leverera det högre perspektivet, och detta under ett enda samtal. Samtalet om blommor och bin, om vad som är farligt för en tonåring, varför man måste gå i skolan, varför mamma och pappa inte ska bo ihop längre och varför mamma skyller på pappa och pappa på mamma. Såg min (o)lycka Nu satt hon där framför mig och höll just ett sånt här samtal, Kaiza, min kära syster. Mitt...
Läs mer

Perspektiv på friidrott

Perspektiv på friidrott Min kropp var helt paralyserad där jag låg i gräset. Jag var nio år gammal och tävlade på Värmlandsserien på kolstybbsbanorna i Filipstad. Adrenalinet vällde fram som en flodvåg i mina ådror samtidigt som ångestkänslan blev allt mer påtaglig. Jag började få svårt att andas och drabbades efter en stund av tunnelseende. Speakerns röst i högtalarna blev till ett dovt obegripligt mummel. Klumpen i halsen av gråt var på väg. Inte trodde jag att det skulle vara såhär jobbigt att springa 400 m. Gjorde jag verkligen detta frivilligt? ”Men kära hjärtanes!”. Den skarpa rösten fick mig att vakna till liv en aning. In i mitt tunnelseende lutade sig en tant, förmodligen en mormor eller farmor till någon av mina konkurrenter. ”Oj oj oj”, fortsatte hon. Jag såg förmodligen inte helt kry ut där jag låg. ”Jag förstår att det är jobbigt att springa så långt, men nu är det över”, sa hon och log milt. Jag tänkte efter ett tag. Vad...
Läs mer

Idrottsglädje med Emma Green

Foto: Ryno Quantz Idrottsglädje med Emma Green Prestation. Smaka på ordet. Hur känns det? Vad är det som träder fram inom dig? Är det en bra känsla? Det finns säkert några som svarar ja, men merparten känner nog spontant nej. Varje dag presterar vi. Vi presterar som idrottare, vi presterar på jobbet, i livet. Jag tror att vi idag i grunden presterar för att vi finner en glädje till det vi utövar. Plötsligt börjar det gå bra, riktigt bra. 2005 går Emma Green från att vara en lovande junior till att slänga sig in i hetluften på allra högsta seniornivå i kvinnligt höjdhopp. På olympiastadion i Helsingfors lyckades hon ta ett VM-brons på nya personliga rekordhöjden 196 cm. Jag och Emma samtalar på telefon och i bakgrunden hörs den sju månader gamla dottern Bentes skrik. Höjdhopp känns numera avlägset. Att få barn ger helt nya intryck och en helt ny värld uppenbarar sig. Emma leder samtalet tillbaka till Helsingfors 2005. Olympiastadion är numera ett minne...
Läs mer

Idrottsglädje med Linus Thörnblad

Idrottsglädje med Linus Thörnblad Det kalla kaklet och det varma vattnet smälte samman i min kropp. Kylan och värmen möttes någonstans på mitten, inuti mig, och förmedlade en känsla av, ingenting. Plus och minus blev, ingenting. Tomheten av den djupt gående tröttheten jag kände visste inget slut, den var bottenlös. Vattnet rann på min hud, där jag på golvet i duschen satt lutad mot den vita kakelväggen, och fortsatte lugnt sin färd ner i golvbrunnen. Vattnet verkade inte bry sig om vem eller vad det passerade. Det ändrade inte riktning utan fortsatte dit där det fanns plats att rinna. Lugnt och stilla, precis som tårarna längs mina kinder. Hur kunde jag hamna där i duschen?  Vad var det som var fel på mig? Jag hade tidigare inte förstått vad som menades med att drabbas av utmattning. Då trodde jag att jag var helt ensam. Nu vet jag. Jag är inte ensam. Det kan hända alla. Till och med den bäste. Och mig såklart....
Läs mer

Simon Petterssons idrottsglädje

Simon Petterssons idrottsglädje På menyn för ”senaste samtal” på min mobil kan man med en snabb överblick se vilka personer jag mest frekvent har telefonkontakt med. Högst upp, det senaste samtalet från gårdagen, ”Simon Pettersson”, står det. Två rader ner står det ”Simon Pettersson” och så fortsätter det när tummen scrollar nedåt. Vi hörs nästan varje dag men när jag nu trycker på ”ring upp” gör sig en kittlande känsla märkbar, en känsla av nervositet. Våra samtal kan för en utomstående verka socialt inkompetenta, ibland får vi bara några ord sagda och mellan dessa infinner sig långa konstpauser där tystnaden får eka fritt. Den första signalen ljuder. Den här gången har jag ett syfte med mitt samtal. Simon eller ”Sixarby-Simon” som han numera kallas kommer just från den lilla byn Sixarby i Norduppland. Här vill han leva och här vill han dö. Från familjegårdens intilliggande lada kan man om vinterhalvåret uppe på loftet höra två lätta steg följt av en kraftig smäll...
Läs mer