Monstret inom mig

Där har vi den igen. En skepnad som både snabbt och ljudlöst smyger sig på, som tränger in i mig, in i varje hörn av mitt väsen, som biter mig hårt för att sedan efter obestämd tid lämna mig blödande kvar, stilla och lamslagen. Såren plåstras om och kvar finns tillslut bara en hård och skrovlig ärrvävnad som stramar och drar i mitt inre när jag än en gång börjar röra på mig.

Oftast har jag dock kontroll, oftare och oftare faktiskt. Med dinglande ben sitter skepnaden på min axel och nynnar på små lömska melodier, nästan ohörbart, ibland helt tyst. Men den sitter där.

Du som nu läser detta kanske tror att jag är helt psyksjuk. Och ja, så kanske det är. Men påstå inte att du aldrig haft en odefinierbar skepnad inom dig, som någon gång gått från att nynna stillsamma melodier till att ta över hela din person med sin mörka skugga, som fått dig att tänka eller göra saker som är skadliga både för dig och din omgivning.

Från att vara en våg av osynligt och plötsligt mörker, som med sin urkraft sliter mig i stycken, har min skepnad nu fått ett ansikte. Istället för att med ett rusande hjärta och med andan i halsen fly, sitter jag nu stilla och låter mörkret ta mig. Men bara för en stund. Visst slår hjärtat ett extra slag, och visst hugger ångesten mig med en kniv i magen titt som tett. Men jag kan nu se skepnadens ansikte, lära känna den och fråga ”varför finns du här?”.

Jag förstår mer och mer hur allting hänger ihop, varför jag fick ett destruktivt förhållande till träning och prestation, och varför jag känner som jag känner inför vissa människor och situationer. En gång kanske skepnaden försvinner. Men med dinglande ben sitter skepnaden fortfarande på min axel och nynnar på små lömska melodier, nästan ohörbart, ibland helt tyst. Men den sitter där.

 

/SK

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *