Idrottsglädje med Linus Thörnblad

Det kalla kaklet och det varma vattnet smälte samman i min kropp. Kylan och värmen möttes någonstans på mitten, inuti mig, och förmedlade en känsla av, ingenting. Plus och minus blev, ingenting. Tomheten av den djupt gående tröttheten jag kände visste inget slut, den var bottenlös.

Vattnet rann på min hud, där jag på golvet i duschen satt lutad mot den vita kakelväggen, och fortsatte lugnt sin färd ner i golvbrunnen. Vattnet verkade inte bry sig om vem eller vad det passerade. Det ändrade inte riktning utan fortsatte dit där det fanns plats att rinna. Lugnt och stilla, precis som tårarna längs mina kinder.

Hur kunde jag hamna där i duschen?  Vad var det som var fel på mig? Jag hade tidigare inte förstått vad som menades med att drabbas av utmattning. Då trodde jag att jag var helt ensam. Nu vet jag. Jag är inte ensam. Det kan hända alla. Till och med den bäste. Och mig såklart. Jag är längre inte ensam. Den numera svenska mästaren i höjdhopp har varit en del av att jag sitter här idag, till att jag skriver detta. Tack Linus!

Sensommaren 2011 sitter Linus Thörnblad i sin lägenhet och blickar ut genom fönstret. Ett oförglömligt ögonblick i hans liv. Livet vände. Det var som om någon talade till honom. ”Hade du känt mest glädje om du imorgon satte världsrekord i höjdhopp eller kunde gå ut och ha en trevlig kväll med nära och kära?”, var det rösten i hans huvud frågade. Linus förklarar det som ett riktigt ”uppvaknande” när hans intuition i detta ögonblick pekade bort från friidrotten och istället mot det sistnämnda scenariot.

Linus stod uppe på toppen av ett berg, ett av de högsta av sitt slag. Berget var byggt av ett strålkastarljus fyllt av träning, prestation, prestige och pengar. Grunden av berget var fast förankrat i de tidiga friidrottsårens glädje. Där uppe kunde han se hela världen och där uppe var allting gränslöst, världen var för liten.

Linus meritlista är lång. Han är en talang utöver det vanliga och låg under många år i toppskiktet av världseliten i manligt höjdhopp. ”Upp till 2,30 m bestod mitt höjdhoppande för det mesta av glädje. Helheten med friidrott var glädje”, förklarar han när vi en fredagseftermiddag hörs via telefon för att diskutera Idrottsglädje. Endast 18 fyllda år passerade han första gången denna gyllene gräns som automatiskt kastade in honom i den absoluta världseliten. Det var här det började på riktigt.

Strålkastarna uppe på berget blev fler och fler. Förblindad av det skarpa ljuset förminskades Linus världsbild och ganska snart kunde han inte längre se sig själv. Vad som var glädje och vad som var lättnad blev allt mer diffust. Plötsligt blev allting mörkt, ljuset fanns ingenstans att hitta. Det var som om han hade somnat och när han vaknade fanns där inget berg. Från bergets topp hade han fallit, snabbt passerat grunden av glädje och fortsatt nedåt. Ner i den djupaste dalen. Efter en mörk tid kunde han äntligen höja blicken och kika upp mot toppen av berget. ”Det var först efter några år av obotlig trötthet och utmattningsdepression som jag kunde se att mitt fokus hade legat på helt fel saker”, förklarar Linus. Strålkastarljuset låg nu inte längre på toppen av berget. Istället kunde han nu se ljusstrålarna vidröra grunden av berget, där glädjen fanns.

Även fast Linus Thörnblads karriär kantats av glädje så tror han att dessa kanter skulle kunna ha varit mycket större. Idag hade han hellre sett sig själv sträva efter en helhet, en helhet bestående av livet. På sin hemsida skriver Linus att ”jag fick välja livet” och beskriver att han idag tycker helheten handlar om att må gött. Mår man gött så finns det plats för glädje. Mår man dåligt så förintar mörkret glädjens ljus likt höstens smygande intrång på sommaren.

Den helhetssyn Linus idag anammar på sitt liv manifesterar sig i hans mest glädjefyllda idrottsminne. I Slovakien i en gymnastiksal ombyggd till en höjdhoppsbana hoppade Linus 2006 2,34 m, nytt personligt rekord. Publiken var hysterisk och den inneboende pojkdrömmen om att någon gång känna sig som en rockstjärna gick i uppfyllelse. Bussen till flygplatsen skulle gå kl. 04.00 dagen efter och Linus tillsammans med sin rumskamrat bestämde sig för att ”dygna”. Natten lång låg de uppe och kollade film och käkade godis, snackade om tjejer och om livet. Helheten Linus beskriver i detta minne är slående. Han fick här uppleva långt mycket mer än bara friidrott, han fick uppleva livet.

Linus tog sitt första SM-guld lördagen den 25/8–2018. Han gjorde det! Kanske har han idag börjat klättra mot toppen av berget igen, kanske inte. Vad vi vet är att han inte är kvar i det förgiftade mörkret nere i dalen där tröttheten och utbrändheten bor. Kanske står han nu med sitt SM-guld vid grunden av berget och låter strålkastarljuset värma honom. Jag tror att en del av Linus vill fortsätta att klättra. Jag tror även och hoppas att om han snörar på sig spikskorna och börjar traska uppåt så finns det stora chanser att han kan plocka med sig glädjen. Där uppe, långt upp på berget kommer han kunna vända sig om och blicka ut mot helheten, han kommer känna sig som en rockstjärna, han kommer känna livet och han kommer må riktigt gött.

 

/SK

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *