Simon Petterssons idrottsglädje

På menyn för ”senaste samtal” på min mobil kan man med en snabb överblick se vilka personer jag mest frekvent har telefonkontakt med. Högst upp, det senaste samtalet från gårdagen, ”Simon Pettersson”, står det. Två rader ner står det ”Simon Pettersson” och så fortsätter det när tummen scrollar nedåt. Vi hörs nästan varje dag men när jag nu trycker på ”ring upp” gör sig en kittlande känsla märkbar, en känsla av nervositet. Våra samtal kan för en utomstående verka socialt inkompetenta, ibland får vi bara några ord sagda och mellan dessa infinner sig långa konstpauser där tystnaden får eka fritt. Den första signalen ljuder. Den här gången har jag ett syfte med mitt samtal.

Simon eller ”Sixarby-Simon” som han numera kallas kommer just från den lilla byn Sixarby i Norduppland. Här vill han leva och här vill han dö. Från familjegårdens intilliggande lada kan man om vinterhalvåret uppe på loftet höra två lätta steg följt av en kraftig smäll och tätt därefter en duns, något ihåligt metalliskt faller till golvet. Efter några sekunder ljudet det igen, exakt samma följd som innan. Simon har sin träningsbas i Växjö där han har Vesteinn Hafsteinsson som coach. Den isländske demontränaren. En hård men rättvis man som hjälpt Simon att ta sig till världstoppen i diskus.

Även på besök hemma i Sixarby måste han träna. Ljudet från loftet kommer från när Simon med lätta steg, med en dynamisk och explosiv rotation hivar diskusen in i en vägg av gamla trasmattor upphängda över takbjälkarna.

Konstpauserna är kortare nu men när de kommer är de proppfyllda av information. Glädje är ett ämne som förbryllar. ”Jag tror att anledningen till att man tappar glädjen till det man utövar är att man glömmer bort varför man gör det”, säger Simon efter några sekunders informationstät tystnad. ”Som barn är varje dag ett nytt äventyr och man leker sig igenom livet utan att tänka efter så mycket. Det gäller även den idrott man håller på med”, fortsätter han. ”Alla roliga övningar man fick lära sig när man gick till träningen. Tio minuter av stående längdhopp kunde då vara rena rama paradiset”. För ett ögonblick känns stämningen mellan våra telefoner en aning vemodig. Vi båda kan relatera till känslan av idrott fylld av stoj och stim. Där blev träning till lek och lek blev till träning.

På frågan vart han finner glädjen med idrotten kommer svaret nästan innan jag hunnit uttalat sista ordet. ”Träningen är det roligaste. Eller förresten, träningen där fokuset ligger på en speciell tävling. Idrotten är även otroligt utvecklande och man gör snabba framsteg på alla plan som individ. Jag finner glädjen i de små, små framgångarna jag ser mig själv göra, både fysiskt och mentalt. Jag kan även lyftas av friidrottssatsningen som helhet, det blir en livsstil fylld av hjärta där själva resan kan symbolisera glädje om man har förmågan att stanna upp och njuta på riktigt”. Här kommer den längsta pausen hittills i vårt samtal. Informationen flödar genom frånvaron av ord men avtar efter några långa sekunder. Har han lagt på? ”Hallå”, säger jag när tystnaden efter ytterligare några sekunder nu blivit helt tom. ”ja ja ja”, hör jag från andra sidan luren.

Under flertalet intervjuer i radio och tv kan man höra Simon förklara att just tävlingsmomentet, när han ställs inför en situation där han med sina motståndare kastar om varandra om vartannat. Det blir då, för att citera, ”rena rama julafton”. Han skrattar högt när jag drar citatet ur sin kontext. ”Hahah! Ja, det är under tävlingarna som glädjen kan vara på topp. Om jag under en längre period med träning kunnat glädjas åt det lilla och åt resan och samtidigt levt lite primitivt och sparsamt så kommer glädjen från alla knäböj, alla ryck, alla drillar och alla kast manifestera sig i själva tävlingsmomentet. Jag försöker njuta av resan till träningen, under träningen och även efter träningen då jag kanske tar ett isbad. Alla dessa delar är en del av resan och uppmärksammas dessa så avdramatiseras den glorifierade bilden av målet. Saker sätts i ett högre perspektiv”.

Det är med glädje men också sorg som jag efter några betydligt lättorienterade samtalsämnen säger adjö och lägger på luren. Jag har länge trott att det bara är tävlingsmomentet jag varit ute efter, att ansatsbanan med en taktfast applåderande publik varit allt som betytt något, målet med alla medaljer för det första. Kanske fyller många sin idrottsliga satsning med för många måsten? På samma gång går man då kanske miste om den primitiva träningens lekfulla tomhet? Den tomhet som vi alla föds med, ett oskrivet ark. Tomheten som för så många fylls med ångest men som istället kan vara en plats för en minst lika stor mängd glädje. Att träna primitivt, kasta diskus på logen, kan med sin lekfulla sida skapa en tomhet, sudda ut ångesten, som efterhand kan fyllas med glädje.

Glädjen har olika ansikten för alla. Glädjen har även, när det kommer till idrott, olika höga toppar beroende på individ. Ångestens dalar är även de olika djupa, ibland utan botten. Men jag vill tro att om vi alla, likt Simon, kan se det lilla i det stora hela och det stora hela i det lilla så ges vi möjligheten att höja botten på dalen men också bygga på toppen av glädjen.

/SK

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *