Idrottsglädje, vad är det?

Vad är egentligen kärnan till glädjen inom idrotten? Vart kommer den ifrån och finns det olika källor till glädje för varje person, eller finns det ett ursprung i glädje som ger sig i uttryck på olika sätt?

På denna hemsida kommer jag djupdyka i svenska idrottares minnen och försöka plocka fram varje atlets innersta källa till glädjen med idrotten.

Under en livstid förlorar en människa sig själv ett antal gånger. ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”, som Håkan Hellström sjunger. Stressen tar över, världen sluter sig allt mer och synfältet ut till det stora hela smalnar av, nästan omärkbart, ihop till storleken av ett nålsöga. Mitt perspektiv ses ur elitidrottens vinkel där man ständigt vandrar på en smal lina mellan två bergsväggar. När man börjar den ostadiga vandringen mellan väggarna så görs det med en kittlande känsla av spänning och med en lätt och frisk känsla fylld med ljus och nyfikenhet, kanske ser man saker ur ett högt perspektiv. Ett litet snedsteg kan få en att trilla ner i tomma intet under sig som sträcker sig långt ner, om inte oändligt. I mitten, mitt emellan bergen är det som allra mest instabilt. Perspektivet gör en vändning och förändras. Koncentrationen störs av rädsla för att handlöst falla ner i djupet. De flesta människor faller eller har fallit. Har man tur kan man fångas upp av ett skyddsnät under fallets gång, om inte så fortsätter man falla. Passionen och det vakna tillståndet i början av linan där luften och atmosfären var lika klar som en solig höstdag är försvunnen och bortblåst. Passionen finns där, men den har inget att greppa tag i och inget att fästa sig vid. Det är utan fästpunkt och skyddsnät som en människa förlorar sig själv, den innersta kärnan av lycka och av hopp. Glädjen är punkten att förankra sig i. Glädjen är fästpunkten som i allra bästa fall skall förbli.

Jag förlorade glädjen. Jag förlorade hoppet. Min komprimerade världsbild och snäva bild av mig själv gjorde att jag oavsiktligt ströp min egen passion och förlorade mig själv. Att springa 40 meter och med tre lätta steg ta sig ner i sandlådan har varit mitt allt under så länge, under så många år. Min passion till friidrotten har också hållit mig under ytan under många år. Så länge att luften sedan länge tagit slut. Sakta har jag kvävt mig själv och flera gånger har jag varit nära döden. Jag har fallit och åter fallit.

När allt brakar samman och luften är helt slut, man kanske slår i marken efter fallet så vidgas synfältet och man kan äntligen se. Glädjen som länge varit en skugga av något osynligt uppenbarar sig nu i alla möjliga ting, på alla möjliga platser.

Idrotten är fantastisk. Gemenskap, individuell utveckling, prestation, hjärta och smärta. Kärnan av idrotten är vacker och något äkta. Jag har sedan länge försökt hitta glädjens kärna inom mig igen, hjärtat till varför man dag ut och dag in går till träningen, varför man låter sitt liv och perspektiv till viss del smalna av för att kunna prestera. Prioritera bort och ibland isolera sig?  Vad är egentligen kärnan till glädjen inom idrotten? Vart kommer den ifrån och finns det olika slags källor till glädje för varje person, eller finns det bara en som ger sig i uttryck på olika sätt? Följ med på resan in i idrottens glädje. Kanske kommer din egen idrottsglädje att uppenbara sig.

 

/SK

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *