Monstret inom mig

Monstret inom mig Där har vi den igen. En skepnad som både snabbt och ljudlöst smyger sig på, som tränger in i mig, in i varje hörn av mitt väsen, som biter mig hårt för att sedan efter obestämd tid lämna mig blödande kvar, stilla och lamslagen. Såren plåstras om och kvar finns tillslut bara en hård och skrovlig ärrvävnad som stramar och drar i mitt inre när jag än en gång börjar röra på mig. Oftast har jag dock kontroll, oftare och oftare faktiskt. Med dinglande ben sitter skepnaden på min axel och nynnar på små lömska melodier, nästan ohörbart, ibland helt tyst. Men den sitter där. Du som nu läser detta kanske tror att jag är helt psyksjuk. Och ja, så kanske det är. Men påstå inte att du aldrig haft en odefinierbar skepnad inom dig, som någon gång gått från att nynna stillsamma melodier till att ta över hela din person med sin mörka skugga, som fått dig att tänka...
Läs mer

En tid för…fred

En tid för...fred Det är bäst att man i ens rangliga person byggt en fast grund att hålla sig i när drevet går. Min rangliga person. Behöver det verkligen vara så? Varje drev för med sig en förändring, och förändringar gör ont, förbannat ont. Kan göra. Mitt inre säger att det inte behöver vara så, att jag kan kliva ur vägen för mig själv och acceptera. På samma sätt som jag med vetskap om att sommaren en gång kommer lida mot sitt slut, varpå hösten tar vid och stillsamt tar död på allt liv, kan acceptera det och gå vidare. På samma sätt kan jag låta processen ha sin gång och låta acceptansen till livet bana väg för min glädje. För en sak är säker. Efter en höst, en vinter, en vår kommer sommaren på nytt. "Det finns en tid för att älska, en tid för att hata. En tid för att slösa och en tid för att spara. En tid för att...
Läs mer

Perspektiv på friidrott

Perspektiv på friidrott Min kropp var helt paralyserad där jag låg i gräset. Jag var nio år gammal och tävlade på Värmlandsserien på kolstybbsbanorna i Filipstad. Adrenalinet vällde fram som en flodvåg i mina ådror samtidigt som ångestkänslan blev allt mer påtaglig. Jag började få svårt att andas och drabbades efter en stund av tunnelseende. Speakerns röst i högtalarna blev till ett dovt obegripligt mummel. Klumpen i halsen av gråt var på väg. Inte trodde jag att det skulle vara såhär jobbigt att springa 400 m. Gjorde jag verkligen detta frivilligt? ”Men kära hjärtanes!”. Den skarpa rösten fick mig att vakna till liv en aning. In i mitt tunnelseende lutade sig en tant, förmodligen en mormor eller farmor till någon av mina konkurrenter. ”Oj oj oj”, fortsatte hon. Jag såg förmodligen inte helt kry ut där jag låg. ”Jag förstår att det är jobbigt att springa så långt, men nu är det över”, sa hon och log milt. Jag tänkte efter ett tag. Vad...
Läs mer