Monstret inom mig
Monstret inom mig
Där har vi den igen. En skepnad som både snabbt och ljudlöst smyger sig på, som tränger in i mig, in i varje hörn av mitt väsen, som biter mig hårt för att sedan efter obestämd tid lämna mig blödande kvar, stilla och lamslagen. Såren plåstras om och kvar finns tillslut bara en hård och skrovlig ärrvävnad som stramar och drar i mitt inre när jag än en gång börjar röra på mig.
Oftast har jag dock kontroll, oftare och oftare faktiskt. Med dinglande ben sitter skepnaden på min axel och nynnar på små lömska melodier, nästan ohörbart, ibland helt tyst. Men den sitter där.
Du som nu läser detta kanske tror att jag är helt psyksjuk. Och ja, så kanske det är. Men påstå inte att du aldrig haft en odefinierbar skepnad inom dig, som någon gång gått från att nynna stillsamma melodier till att ta över hela din person med sin mörka skugga, som fått dig att tänka...