JAG HAR SLUTAT MED FRIIDROTT

  JAG HAR SLUTAT MED FRIIDROTT "Jag har lagt det på is". Det har varit min förklaring på frågor kring mitt idrottande under de senaste två åren. Verkligheten är dock en annan, jag har ljugit för er och jag har ljugit för mig själv. Från den dagen allt brakade samman och min kropp, på grund av långvarig stress och tillhörande ångest, satte stopp så har jag inte sysslat med friidrott. Det har aldrig funnits någon is, och om det mot förmodan funnits det så har den sedan länge smält. Min tanke när jag tvingades lämna min kära idrott var att inte greppa efter något nytt, att inte låta tanken identifiera sig med nya objekt eller sysslor. Det gick sådär. Jag började 2017 en kandidatutbildning inom statsvetenskap, något som ersatte min tidigare friidrottskarriär. In i studierna följde också mina dysfunktionella drag när det kommer till prestation. Även tron på att jag en dag, någon gång i framtiden skulle bli lycklig med hjälp av ett...
Läs mer

Perspektiv på friidrott

Perspektiv på friidrott Min kropp var helt paralyserad där jag låg i gräset. Jag var nio år gammal och tävlade på Värmlandsserien på kolstybbsbanorna i Filipstad. Adrenalinet vällde fram som en flodvåg i mina ådror samtidigt som ångestkänslan blev allt mer påtaglig. Jag började få svårt att andas och drabbades efter en stund av tunnelseende. Speakerns röst i högtalarna blev till ett dovt obegripligt mummel. Klumpen i halsen av gråt var på väg. Inte trodde jag att det skulle vara såhär jobbigt att springa 400 m. Gjorde jag verkligen detta frivilligt? ”Men kära hjärtanes!”. Den skarpa rösten fick mig att vakna till liv en aning. In i mitt tunnelseende lutade sig en tant, förmodligen en mormor eller farmor till någon av mina konkurrenter. ”Oj oj oj”, fortsatte hon. Jag såg förmodligen inte helt kry ut där jag låg. ”Jag förstår att det är jobbigt att springa så långt, men nu är det över”, sa hon och log milt. Jag tänkte efter ett tag. Vad...
Läs mer