Idrottens själ och uppmärksamhetssökande idrottare

Idrottens själ och uppmärksamhetssökande idrottare Jag läste för någon vecka sedan en krönika i DN skriven av Agnes Lidbeck som gjorde mig både lättad och illa till mods. Lidbeck har liksom jag studerat sociala medier utifrån en kritisk synvinkel och vi har uppenbarligen kommit fram till en och samma sak. Sociala medier polariserar och skapar ohälsa. Frågan är vad som händer när idrottare hoppar på uppmärksamhetsbehovets tåg? Personer med över 100 k följare på sociala medier är idag samhällets innehållselit, de är agendasättare och skapar en norm för hur en människa bör agera och visa upp sig för att passa in. Problemet ligger i att dessa ageranden och ställningstaganden i både skrift och bild inte innehåller någon form av autenticitet, de syftar oftast till att försöka skapa och upprätthålla ett kändisskap eller en viss form av leverne. Strävan efter tom uppmärksamhet har blivit normaliserad, även inom idrott. Klickar vi in till på Youtube eller Instagram så kan ser vi ett mönster som går...
Läs mer

Kobe Bryant är död – en förebild som väcker blandade känslor

Kobes död väcker blandade känslor Att bli duktig och elitsatsa på en idrott är som vilken arbetskarriär som helst, skillnaden är att du kan vara yngre än en nyexaminerad läkare eller toppadvokat. Kanske hinner du till och med lägga av med din idrottskarriär innan din kompis blir VD för det där nystartade företaget, något som kräver lika mycket disciplin och hängivenhet som att vara elitidrottare. Min kurva genom min elitidrottskarriär pekade brant uppåt från jag var åtta tills jag var 18 år. Både fysiska och mentala bitar satte stopp och om vart annat har jag seglat ut och in i depressiva tider. Vem du än är som läser detta så kan du förmodligen känna igen dig i att just i dessa perioder är det oerhört viktigt med inspirerande förebilder. Genom att kolla på videos med Kobe Bryant bröts mörkret av en strimma ljus, något som gjorde att jag nästa dag åter igen kunde kliva iväg till träningen med ryggen rak och nya...
Läs mer

JAG HAR SLUTAT MED FRIIDROTT

  JAG HAR SLUTAT MED FRIIDROTT "Jag har lagt det på is". Det har varit min förklaring på frågor kring mitt idrottande under de senaste två åren. Verkligheten är dock en annan, jag har ljugit för er och jag har ljugit för mig själv. Från den dagen allt brakade samman och min kropp, på grund av långvarig stress och tillhörande ångest, satte stopp så har jag inte sysslat med friidrott. Det har aldrig funnits någon is, och om det mot förmodan funnits det så har den sedan länge smält. Min tanke när jag tvingades lämna min kära idrott var att inte greppa efter något nytt, att inte låta tanken identifiera sig med nya objekt eller sysslor. Det gick sådär. Jag började 2017 en kandidatutbildning inom statsvetenskap, något som ersatte min tidigare friidrottskarriär. In i studierna följde också mina dysfunktionella drag när det kommer till prestation. Även tron på att jag en dag, någon gång i framtiden skulle bli lycklig med hjälp av ett...
Läs mer

Monstret inom mig

Monstret inom mig Där har vi den igen. En skepnad som både snabbt och ljudlöst smyger sig på, som tränger in i mig, in i varje hörn av mitt väsen, som biter mig hårt för att sedan efter obestämd tid lämna mig blödande kvar, stilla och lamslagen. Såren plåstras om och kvar finns tillslut bara en hård och skrovlig ärrvävnad som stramar och drar i mitt inre när jag än en gång börjar röra på mig. Oftast har jag dock kontroll, oftare och oftare faktiskt. Med dinglande ben sitter skepnaden på min axel och nynnar på små lömska melodier, nästan ohörbart, ibland helt tyst. Men den sitter där. Du som nu läser detta kanske tror att jag är helt psyksjuk. Och ja, så kanske det är. Men påstå inte att du aldrig haft en odefinierbar skepnad inom dig, som någon gång gått från att nynna stillsamma melodier till att ta över hela din person med sin mörka skugga, som fått dig att tänka...
Läs mer

Tanten med magväskan

Tanten med magväskan Det var jag och hon. Vi var ensamma. Tanten med magväskan slog en snabb blick på mig, en snabbt ner i marken, flackande blick. Hon böjde sig ner för att krampaktigt fatta träningsredskapet tillverkat av två stockar och en rundstav i trä. Utomhusgymmet var vårt för en stund, vår egna lilla värld. En kort blick räckte, vi förstod varandra utan att uttala orden. Trotts säkert 45 års åldersskillnad så förenades vi här, på utegymmet, i våra så olika kroppar. I våra så olika verkligheter. Hennes kropp snett vriden, kutrygg och gamnacke. En kropp som genom decennier härdats av diverse prövningar. Fysiskt arbete, hushåll och bärande av snoriga barn. Även icke att förglömma de ack så nedbrytande känslor som dag ut och dag in sköljer över oss. Glädje såklart, men även sorg, vemod och rädsla som utan att synas sakta tynger våra kroppar och som tillslut stundvis även tar död på livet självt. Min kropp däremot, som aktivt nötts...
Läs mer

En tid för…fred

En tid för...fred Det är bäst att man i ens rangliga person byggt en fast grund att hålla sig i när drevet går. Min rangliga person. Behöver det verkligen vara så? Varje drev för med sig en förändring, och förändringar gör ont, förbannat ont. Kan göra. Mitt inre säger att det inte behöver vara så, att jag kan kliva ur vägen för mig själv och acceptera. På samma sätt som jag med vetskap om att sommaren en gång kommer lida mot sitt slut, varpå hösten tar vid och stillsamt tar död på allt liv, kan acceptera det och gå vidare. På samma sätt kan jag låta processen ha sin gång och låta acceptansen till livet bana väg för min glädje. För en sak är säker. Efter en höst, en vinter, en vår kommer sommaren på nytt. "Det finns en tid för att älska, en tid för att hata. En tid för att slösa och en tid för att spara. En tid för att...
Läs mer

#Metoo och idrottsföreningar

#Metoo och idrottsföreningar Det finns en risk att jag med den här texten tar mig vatten över huvudet. Kanske är jag inte rätt person att uttala mig. Jag är för det första ung, därför vet jag kanske inte hur livet är ”på riktigt”. För det andra så är jag av manligt kön. Jag vill ändå ta chansen att säga några ord om Metoo och dess framtid inom idrottsvärlden. Jag har under flera år varit projektledare för ett idrottsprojekt riktat mot skolor där jag har kommit i kontakt med flertalet idrottsföreningar och klubbar. Mitt under projektets gång blossade Metoo upp där världen fick se baksidan en vad jag vill kalla en ”gubbnorm”. En hierarkisk norm som implementerats i samhället, mestadels av just gubbar, och som under lång tid skapat förödande konsekvenser för kvinnor på alla plan. Vågen av berättelser från de som utsätts och de som blivit utsatta fick oss att reagera, ända från högsta politiska nivå till lägsta personliga nivå fick vi börja...
Läs mer

Rumpor och flexade biceps

Rumpor och flexade biceps Mitt ansikte lystes upp av skärmen från mobilen, då var det dags igen. För mindre än en minut sedan hade jag kastat iväg samma mobil upp på soffbordet, men fiskade nu omedvetet upp den igen. Först in på Facebook, tummen verkade agera instinktivt med tre snabba scroll, nedåt på sidan. Efter att ha läst ett delat inlägg om en ensamstående mamma från Kristinehamn sökandes en lägenhet i storstaden Karlstad var det dags att gå vidare. Rumpan Handens autopilot tog mig nu in på Instagrams ”upptäck”. Scroll, scroll, scroll. Framför mig hade jag nu en tjej iförd de tightaste tightsen jag någonsin skådat. Hon stod med ryggen halvt vänd mot kameran och putade med rumpan på ett fruktansvärt obekvämt sätt. Att hon inte brutit ryggen än var ett under. 175 000 följare. Scroll, scroll. Nästa bild på en kille som nyss avslutat veckans femte träningspass med ”rygg och triceps” hållandes en burk med energidryck. 45 000 följare. Jag raderade alla sociala...
Läs mer

Lillasyster Kaiza blir stor

  Det kommer en tid då det är dags för samtal. Det där samtalet som varje förälder och barn på något sätt måste genomlida. Samtalet är fyllt av allvar, en tjock och överhängande stämning som omfamnar hela rummet. En informationsfylld tystnad som ljuder mellan varje välplacerad mening. Det kommer när tiden är inne, när barnet är moget nog, eller är det kanske när föräldern är mogen nog? Vid en viss tidpunkt börjar livet och man måste skydda sig mot alla farligheter världen har att erbjuda. Den mogna och vuxna personen väntas kunna detta, väntas leverera det högre perspektivet, och detta under ett enda samtal. Samtalet om blommor och bin, om vad som är farligt för en tonåring, varför man måste gå i skolan, varför mamma och pappa inte ska bo ihop längre och varför mamma skyller på pappa och pappa på mamma. Såg min (o)lycka Nu satt hon där framför mig och höll just ett sånt här samtal, Kaiza, min kära syster. Mitt...
Läs mer

Jag spelar gubbtennis

Glädjen i gubbtennis Rummet är ljust när jag slår upp mina ögon. Jag andas in den råa morgonluften och drar upp täcket en aning så att mina fötter tittar fram längst ner. Under det varma täcket är jag säker, här känner jag mig trygg. Vid en snabb anblick på mobilen upptäcker jag att klockan bara är 04:58. ”Fan också”, mumlar jag in i den tysta morgonen. Nu kommer jag inte kunna somna om, det är bara två timmar kvar tills klockan ringer. Jag snoozar ett tag, försöker fokusera för att inte bli distraherad av maskineriet av tankar som satt igång. Det är som en motor som startar. Till en början är den omärkbar, men efter några minuter har den växlat upp och fått upp hastigheten. De första minuterna seglar jämsides med de tidiga morgontimmarnas tomma tystnad. Sedan separerar sinnet sig från stillheten, svänger av och seglar vidare, bort från huvudleden mot en ny horisont. Samma känsla Jag känner igen känslan. Den har funnits hos...
Läs mer