Idrottens själ och uppmärksamhetssökande idrottare

Jag läste för någon vecka sedan en krönika i DN skriven av Agnes Lidbeck som gjorde mig både lättad och illa till mods. Lidbeck har liksom jag studerat sociala medier utifrån en kritisk synvinkel och vi har uppenbarligen kommit fram till en och samma sak. Sociala medier polariserar och skapar ohälsa. Frågan är vad som händer när idrottare hoppar på uppmärksamhetsbehovets tåg?

Personer med över 100 k följare på sociala medier är idag samhällets innehållselit, de är agendasättare och skapar en norm för hur en människa bör agera och visa upp sig för att passa in. Problemet ligger i att dessa ageranden och ställningstaganden i både skrift och bild inte innehåller någon form av autenticitet, de syftar oftast till att försöka skapa och upprätthålla ett kändisskap eller en viss form av leverne. Strävan efter tom uppmärksamhet har blivit normaliserad, även inom idrott.

Klickar vi in till på Youtube eller Instagram så kan ser vi ett mönster som går bortom all form av existentiell äkthet.

  1. Människor är är beredda att bete sig gränslöst bara för att skapa ”innehåll”. Att sälja sin själ till uppmärksamhet och likes vilket kan generera ekonomiska medel är snarare regel än undantag.
  2. Människor är otroligt duktiga att rama in sig själv och fördöma allt som inte finns inom dessa ramar. Det som finns utanför målas ofta upp som ett hot, kanske till och med någonting ont. Det kan vara påståenden så som ”jag är sjuk och det är samhället som har gjort mig sjuk”, d.v.s jag är god och samhället är ont. Det kan också vara män som sitter på ett kvinnohat, mannen är god och kvinnan är ond. Varumärket kan även vara ”jag köper bara ekologisk mat och äter bara veganskt”…ni fattar. Polariseringen låser fast oss i destruktiva varumärken.
  3. Det som visas upp rent visuellt på sociala medier är den ”rena sidan”. En viss kameravinkel, en viss pose och en viss uppställning av datorn, boken och espressohouse-muggen manifisterar hur det ska se ut och hur det inte ska se ut (det orena). Vissa har även börjat söka perfektionen i det defekta genom att lägga ut en bild på det stökiga köket efter frukost. Det orena blev plötsligt rent men principen om polariseringens ”ont och gott” är densamma.

Idrottare bidrar till omoralisk jakt på uppmärksamhet

Själen i idrott för mig handlar bland annat om glädje, gemenskap, mångfald, inkludering och självförverkligande. Själen är det innerliga och äkta som ger en stabil grund att stå på både för individen och en organisation, kalla det värdegrund om du så vill. Idrotten är oerhört viktig eftersom den kan bidra normativt till samhället. Viktigt är då att idrottens anhängare också marknadsför just idrottens själ, fokus bör i alla fall ligga här istället för att ständigt mata ett osunt  uppmärksamhetsbehov på jakt efter kändisskap och samarbeten.

En elitidrottare har alltid haft en hög status, därmed medföljer även ett visst ansvar. Min spaning på sociala medier är att idrottare nu ser sin chans att tampas med innehållseliten. Att killen som just börjat gymma och fått magrutor på Instagram fokuserar på sin kroppsliga identitet och på sitt samarbete med ett proteinföretag är en sak, han representerar endast sig själv. När en idrottare försöker göra samma sak så blir det hela mer komplext. Att få samarbeten med företag är en grundbult i en idrottssatsning, men idrottaren representerar inte bara sig själv som individ utan även en idrottsrörelse, ibland ett helt förbund. Fokus enligt mig bör ligga på att representera idrottens själ, men detta är ett uppdrag som många idag misslyckas med, egenintresset och jakten på uppmärksamhet är för stort. Vissa gör ibland vad som helst för att för att följa strömmen och haka på företags utnyttjande av idrottsprofilers sociala medier. Vissa bidrar ibland till enorm kroppshets och allmän ohälsa. Det handlar inte om ATT man marknadsför sig själv, det handlar om HUR man gör det.

För en idrottsutövare på hög nivå har idrottsorganisationen och idrotten hen tillhör bidragit med mycket gott, så varför inte ge tillbaka det goda till idrotten, till kommande generationer? Visst har idrott för många betytt ångest och kroppshets, men också glädje och gemenskap. Vad bör man egentligen göra ett varumärke av? Det gäller med andra ord för oss att börja nysta i vad idrotten verkligen betyder för oss och vilka bitar den innehåller. Innehållseliten på sociala medier som säljer sin själ till jakten på kändisskap och till ett omoraliskt uppmärksamhetsbehov har ingenting att komma med. En elitidrottare som fostrats av sin sport har idrottens själ att komma med, det är också den som bör synas mest. Gör ett varumärke av själen, tycker jag.

 

/SK

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *