Tanten med magväskan

Det var jag och hon. Vi var ensamma. Tanten med magväskan slog en snabb blick på mig, en snabbt ner i marken, flackande blick. Hon böjde sig ner för att krampaktigt fatta träningsredskapet tillverkat av två stockar och en rundstav i trä. Utomhusgymmet var vårt för en stund, vår egna lilla värld. En kort blick räckte, vi förstod varandra utan att uttala orden. Trotts säkert 45 års åldersskillnad så förenades vi här, på utegymmet, i våra så olika kroppar. I våra så olika verkligheter. Hennes kropp snett vriden, kutrygg och gamnacke. En kropp som genom decennier härdats av diverse prövningar. Fysiskt arbete, hushåll och bärande av snoriga barn. Även icke att förglömma de ack så nedbrytande känslor som dag ut och dag in sköljer över oss. Glädje såklart, men även sorg, vemod och rädsla som utan att synas sakta tynger våra kroppar och som tillslut stundvis även tar död på livet självt. Min kropp däremot, som aktivt nötts ner till minsta beståndsdel, har sedan byggts upp igen och använts som redskap för att uppfylla en dröm. En kropp som destruktivt satts i bruk för att bestiga ett berg utan topp.

Jag kommer förmodligen aldrig möta henne igen, tanten med magväskan. Men för en stund, några minuter av ett liv, var det vi två mot världen. Vi lämnade det som var för att samlas och skapa det som komma skall. Orden behövdes inte. Den fysiska strävan är själslig och kan förstås genom en kort blick. Stunden på utegymmet bringar hopp om livet, hopp om viljan till förändring, till en starkare livsgnista, hopp om att livet i framtiden ser behagligt ut trotts kutrygg och gamnacke. Jag såg mig själv i henne, hur det en gång kan bli. Kanske såg hon sig själv i mig också, kanske inte. En sak är dock säker, vi tror på en kroppslig och själslig förändring som för oss båda verkar komma från ett och samma fenomen, nämligen idrottsglädje.

 

/SK

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *