Det kommer en tid då det är dags för samtal. Det där samtalet som varje förälder och barn på något sätt måste genomlida. Samtalet är fyllt av allvar, en tjock och överhängande stämning som omfamnar hela rummet. En informationsfylld tystnad som ljuder mellan varje välplacerad mening. Det kommer när tiden är inne, när barnet är moget nog, eller är det kanske när föräldern är mogen nog? Vid en viss tidpunkt börjar livet och man måste skydda sig mot alla farligheter världen har att erbjuda. Den mogna och vuxna personen väntas kunna detta, väntas leverera det högre perspektivet, och detta under ett enda samtal. Samtalet om blommor och bin, om vad som är farligt för en tonåring, varför man måste gå i skolan, varför mamma och pappa inte ska bo ihop längre och varför mamma skyller på pappa och pappa på mamma.

Såg min (o)lycka

Nu satt hon där framför mig och höll just ett sånt här samtal, Kaiza, min kära syster. Mitt sätt att leva under tonåren har inte varit hållbart, hon har sett det och hon förstår nu. Jag och mina känslor har varit ett och det har inte gått att skilja dem från varann, hon har sett ångesten och hon berättar det nu. Den förståelse och kloka ord hon förmedlar är slående. Det är som hon själv ibland kan bejaka sina egna känslor från en annan nivå, ett annat perspektiv. Kaiza är fyra år yngre än mig, hon ska inte kunna sånt här, hon ska inte lära mig, det är jag som ska lära henne. Men kanske är det jag som lärt henne genom mina misstag. Ett småsyskon granskar sitt äldre syskon med noggrannhet, kanske mer noggrant än vad jag trott. Hon har sett min olycka lika mycket som hon sett min lycka. Kanske har hon lärt sig av båda.

Vi har levt olika liv jag och syrran. Från start hade vi talang för att hoppa ner i en sandgrop, långt blev det också, där är vi lika. Skillnaden har legat i distansen till oss själva och vårt utövande. Har man distans till sig själv ser man den större bilden, som om man genom ett flygplansfönster tittar ner på sitt eget liv. Nere på marken ser man en liten del av sig själv och sin egen skugga. Från flygplanet kan man se hela sig själv och plötsligt uppenbarar sig andra skuggor.

Utan press och med press

Från 10 års ålder var det full fart för mig, elitsatsning. Syrran var med på skoj, duktig som få men pressen på prestation fanns inte. Hennes hetsiga humör som liten gjorde att hon fick göra som hon ville. Kände hon inte för att följa med på träning så gjorde hon inte det. Det var ingen som vågade konfrontera den starka viljan hon satt inne på. Var hon med så var det för att hon ville det, det var glädjen som styrde henne, lekfullhetens och det inneboende barnets glädje.

I elva års ålder slog hon Europarekord för sin ålder. 5,26 meter. Här började uppståndelsen och pressen utifrån. Förmågan som elvaåring att hålla distans till detta är näst intill omöjlig. Plötsligt blir man sedd och får kliva högst upp på prispallen. Jag tror att med den krympande distansen till utövandet så stryps även glädjen. Det är i alla fall en betydande aspekt. I samma ålder vred Kaiza sönder sitt knä, menisken sprack och det tog tre operationer och tre år för att få bukt på smärtan. På dessa tre år då hon var borta från friidrottsbanan fick hon fritt forma sig själv. Även fast träningen fanns där till viss del så var det endast en liten pusselbit av tusen andra i det stora hela. För mig var pusslet enkelt men snävt, en stor pusselbit och det var friidrott. Jag åt, tränade, sov och sket med min pusselbit tätt sluten kring mig. Denna enda pusselbit gjorde så att det knappt fanns en millimeterdistans till mig själv. En strypande känsla.

Som en tonåring ska vara

Under syrrans år med knäproblem så gick hon i skola, hade pojkvän, umgicks med kompisar och kunde skita i träning om hon inte kände för det. Hon var ute på kvällarna och gjorde små hyss som att tjuvröka eller prova alkohol. Friheten skapade hennes distans till sig själv och till omgivningen. På gott och ont låg inte fokus på henne, hon var enbart Simon Karléns syster vilket avledde alla blickar från henne själv. Jag tycker mig se en sprudlande glädje av distans till livet när syrran idag presterar på topp. Kanske har jag bara varit en i ledet av försökskaniner som ska lägga grunden för att alla ska finna glädje med sitt idrottande. Kanske har jag offrats för att den framtida friidrotten ska bestå av en genomgående glädje. Om så är fallet så är jag gärna ett offer.

Idag är Kaiza inte längre Simon Karléns syster. Idag är det jag som är Kaiza Karléns bror, och det är jag med nöje.

 

/Simon Karlén

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *