Glädjen i gubbtennis

Rummet är ljust när jag slår upp mina ögon. Jag andas in den råa morgonluften och drar upp täcket en aning så att mina fötter tittar fram längst ner. Under det varma täcket är jag säker, här känner jag mig trygg. Vid en snabb anblick på mobilen upptäcker jag att klockan bara är 04:58. ”Fan också”, mumlar jag in i den tysta morgonen. Nu kommer jag inte kunna somna om, det är bara två timmar kvar tills klockan ringer.

Jag snoozar ett tag, försöker fokusera för att inte bli distraherad av maskineriet av tankar som satt igång. Det är som en motor som startar. Till en början är den omärkbar, men efter några minuter har den växlat upp och fått upp hastigheten. De första minuterna seglar jämsides med de tidiga morgontimmarnas tomma tystnad. Sedan separerar sinnet sig från stillheten, svänger av och seglar vidare, bort från huvudleden mot en ny horisont.

Samma känsla

Jag känner igen känslan. Den har funnits hos mig under större delen av mitt liv. Tävlingsdagars morgonstund börjar alltid just såhär. En anspänning ligger och pyr, något som vill ut, något vill släppas fritt. Jag är förvånad att känslan kommer igen, idag ska jag ju inte prestera, jag ska ju spela gubbturnering i tennis. Stugföreningen vid vår sommarstuga anordnar turnering en gång om året. Morfar var den som på 70-talet startade det hela. Kanske är det därför jag känner en extra anspänning. Morfar som uppe i himlen övervakar mig under spelets gång får mitt deltagande att kännas mer heligt, mer betydelsefullt.

Ringrost och gubbskämt

Väl nere vid tennisplanen är det som att kliva rakt in i en herrbastu. Det snackas snusk på ett sånt sätt som bara män över 60 kan göra. Stämningen vibrerar av nervösa och granskande blickar när jag tar klivet in på det röda gruset. Jag hälsar noggrant på alla. En efter en skiner gubbarna upp när jag för att knyta an på bästa sätt berättar att jag är barnbarn till Olle Sjölund. Jag kommer undan följdfrågor snyggt och känner mig redan som en i gänget. Jag sätter mig ner med morfars gamla tennisbag i knät. Tänk om de nu tror att jag är lika duktig på tennis som morfar var. Skit också, det kanske inte var så bra start ändå.

Första serven tar i nät, eller den tar snarare i backen innan nätet. Jag skrattar till nervöst och famlar i fickan efter en ny boll. Den är tom. Bollen ligger i min högra ficka vilket gör att jag måste släppa racket och plocka upp den med min högra hand för att sedan lägga över den i min vänstra. Morfars röst ekar i mitt huvud, ”Lägg alltid bollarna i vänster ficka Simon”. Aj fan, nybörjarmiss.

Vi spelar dubbel och byter spelpartner om vart annat var 20e minut. Jag är inte riktigt säker på vart jag ska stå eller hur jag ska röra mig. Det måste se roligt ut när jag med stressad min och stel spelstil springer som en dåre över planen. Hjärtat bultar och min klassiska underarmssvett tränger fram när jag efter 20 spelade minuter skruvar av korken på min vattenflaska. Jag tar några långa klunkar. ”Vi förlorade va?”, frågar jag min tillfälliga spelpartner. Han tittar upp och ler. ”Ja Simon, det gjorde vi”.

Lek blir till glädje

Jag känner mig så malplacerad men samtidigt så fri. Här kan jag leka mig fram. Att gång på gång kliva ut på planen är att trampa upp en helt ny stig. Vart den leder vet jag inte, det är bara att följa med. Med ens börjar jag experimentera mig fram. Varje nytt slag som går över nät är ett ytterligare steg in på den oupptäckta stigen. Äventyrslusten fångar mig i sitt grepp. Vad händer om jag gör såhär istället? Bollen flyger ut bakom planen ca 20 meter. ”Jag får tyvärr döma ut den där”, säger domaren och alla skrattar.

Spelet flyter fram som ett vattendrag när gubbarna spelar. De lägger bollen så fint över nätet och placerar sig på helt rätt plats för att ta emot nästa boll. Jag granskar spelet in i minsta detalj. En av gubbarna haltar bak till baslinjen, han har en knäskada av något slag och får förlita sig helt på sin teknik. En annan har en mage liknande ett oljefat i storlek. Svetten sprutar där han ångar fram som ett lok. Spelsinnet räddar hans fysiska nederlag.

Efter en timme och 40 minuters spel är det dags för fika. Tunnbrödsmacka med Fanta. Gruppen av gubbar vimlar runt som en skolklass. Här finns alla klassiska karaktärer. Clownen, nörden, tjejtjusaren osv.  Någon klappar sig på magen med en smäll och säger ”bättre en tunna än ett sexpack”. Alla skrattar, jag också.

Hur många stigar?

Utav fem matcher vinner jag en. Tävlingsdjävulen inom mig skriker rakt ut men jag hör hen inte. Allt jag kan höra är mina fotsteg på mina nyss upptrampade stigar. Tankeverksamhetens motor har stannat och jag springer fram på lätta steg. Framför mig har jag ett äventyr som jag inte visste fanns. Jag vill längre in på stigarna för att se om de har en fortsättning att erbjuda. På något sätt känner jag igen känslan. En lekfullhet jag hade som barn. Då var varje dag ett äventyr fyllt med ej ännu upptrampade stigar. Frågan jag ställer mig nu. Hur många stigar finns det att upptäcka?

 

Rock n roll

/SK

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *