Vuxna kan förstöra glädjen

Barn är barn och vuxna är vuxna. Det är det jag under större delen av mitt liv gått och trott. När man blir vuxen så vet man bäst och man har förmågan till att tänka rationellt i alla lägen. Som barn är man övertygad om detta. Mamma och pappa blir aldrig rädda och de kommer att ha mig under sina skyddande vingar livet ut. Under vingarna är det lugnt och stilla. Där lyssnar man på de vuxnas kloka ord och där får man höra vad som är rätt och fel. Alla vuxna tänker lika, de tänker på ett vuxet sätt, och de formar en värdegrund som präglar barns förhållningssätt till omvärlden, men också till sig själva.

”Vilken jävla sopa du är! Passa för i helvete!”. Fotbollsfarsan och tillika tränare för pojklaget jag spelade i som liten fäktar vilt med armarna vid sidan av planen. Käkarna är så sammanbitna så att ansiktet blir liksom förvridet och får en stark grisrosa färg, ibland skiftar det till mörkrött med inslag av en blå nyans. Det ser inte friskt ut.

Jag hade fel

Idag vet jag. Vuxna är absolut inte vuxna i alla lägen. Vuxna är också förblindade av sin egen historia, sin egen bitterhet över att livet inte blev som de trott. Det enda hopp som finns kvar är att leva sitt liv genom det som de en gång var, barn. Kan det vara så att vissa vuxna är så osäkra att de tycker de går miste om sin identitet om de förlorar kontakten med barnaminnena inom sig? Fotbollsfarsan som jag beskriver ovan var tränare för oss killar i P9 laget. Matchen vi spelade var mot Älgå BK. Namnet säger sitt, vi spelade inte i högsta ligan direkt.

I mitten av andra halvlek sätter sig en av killarna i mitt lag sig ner i gräset på planen. Det är fotbollsfarsans son. Med några kraftiga och snabba ryck snörar han upp skosnörena på de röda Puma-skorna. Med skorna i handen går den nioåriga killen bort mot avbytarbänken med bestämda steg. Han kastar dem med full kraft mot sin pappa som med en chockad min får dem i bröstet. Han rycker till och ryggar tillbaka utan att säga något. Den sorg som min kompis uttryckte tog död på min glädje till fotbollen.

Moraliska grunder

Slår man upp begreppet ”Värdegrund” i ett uppslagsverk står följande: De grundläggande värderingar som formar en individs normer och handlingar”. Min följdfråga på detta är: Vem bestämmer vad värdegrunden skall innehålla? Är det fotbollsfarsan på sidan av pojklagsmatchen? Tittar vi idag på den politiska debatten innehåller den mängder av olika värdegrunder som ställer sig olika till människors grundläggande värde. Det finns inte en värdegrund som jag trodde, det finns hundratals.

Begreppet ”värdegrund” är så flytande och ogreppbart vilket gör att många stöter ifrån sig det. ”Det är inte upp till mig, det är upp till styrande instans”, får man höra. Styrande instansen sträcker sig efter hjälp längre upp i hierarkin och vips så är vi uppe på politisk nivå. Längst upp i ledet ser vi att över 20 % härstammar från ett främlingsfientligt parti som liksom fotbollsfarsan är rädda att förlora sin identitet, en identitet som i själva verket är en illusion byggd på just rädsla.

Det största av det största har någon gång börjat småskaligt. Låt oss även göra detta med vår värdegrund. Hur vill du att ditt barn ska bli behandlat i sin idrottsförening? Hur skulle du vilja bli bemött om du som barn gick till din första fotbollsträning utan att kunna svenska? Låt oss på föreningsnivå utbilda och fånga upp unga och vuxna som tillsammans kan bygga en värdegrund byggd på demokrati, människans värde, frihet, kvinnans rättigheter och yttrandefrihet. Tillsammans kan vi från lägsta instans, från individnivå i en förening, skapa något som i framtiden kan ge själva värdegrunden en grund att stå på.

 

/SK

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *