Perspektiv på friidrott

Min kropp var helt paralyserad där jag låg i gräset. Jag var nio år gammal och tävlade på Värmlandsserien på kolstybbsbanorna i Filipstad. Adrenalinet vällde fram som en flodvåg i mina ådror samtidigt som ångestkänslan blev allt mer påtaglig. Jag började få svårt att andas och drabbades efter en stund av tunnelseende. Speakerns röst i högtalarna blev till ett dovt obegripligt mummel. Klumpen i halsen av gråt var på väg. Inte trodde jag att det skulle vara såhär jobbigt att springa 400 m. Gjorde jag verkligen detta frivilligt? ”Men kära hjärtanes!”.

Den skarpa rösten fick mig att vakna till liv en aning. In i mitt tunnelseende lutade sig en tant, förmodligen en mormor eller farmor till någon av mina konkurrenter.
”Oj oj oj”, fortsatte hon. Jag såg förmodligen inte helt kry ut där jag låg. ”Jag förstår att det är jobbigt att springa så långt, men nu är det över”, sa hon och log milt.
Jag tänkte efter ett tag. Vad menade hon? Fattade hon inte att jag inte sprungit än?…

Faller igen

Våren 2018. Där låg jag igen, den här gången i Våxnäshallen i Karlstad. Tunnelseende och en stark ångestkänsla. Det var inte frågan om 400 m. Jag hade under en längre tid gått på sparlåga, bränt ljuset från båda ändar. Min hjärna hade vägrat att lyssna på att min kropp som gång på gång sagt ifrån. Det var nu som att falla baklänges utför ett stup, ner i mörkret. Skit också. Hur hamnade jag här?

Närmare mitt innersta jag

Jag valde friidrott för att jag från första löpskolning, från första startblocksstarten, första medicinbollskastet och första vidrörandet av längdhoppssand älskade det. Jag kände glädje, idrottsglädje. Friidrott för mig har varit vad måleri är för en konstnär. Det har varit en själslig form av uttryck med kroppen som redskap. Att bygga upp sin kropp och ligga på bristningsgränsen till vad man tål har fört mig närmare mig själv. Ju fler intervaller jag har sprungit desto närmare har jag kommit mitt innersta jag, den sanna Simon.

Väggarna blev allt tjockare

Problemet för mig har inte varit att friidrott har varit en del av mitt liv. Problemet har varit att friidrott under många år var mitt liv. Ju mer jag tränade och ju mer jag tänkte på friidrott desto mindre blev min värld. Ju längre tiden gick desto tjockare blev väggarna till världen utanför. Tillslut fanns det heller inga dörrar eller fönster kvar ut från friidrottsvärlden. De hade jag plockat bort. Jag hade isolerat mig. När sedan en skada uppkom tätt följd av en ny så släcktes lampan. Det blev mörkt. Vart fanns idrottsglädjen nu? Det är svårt att hitta något när inget ljus finns.
Idrott (jag vill inte vara jävig men friidrott är ju den bästa) är ett forum där chanserna till glädje och lycka är höga. Det är i alla fall vad jag vill tro. Uppenbarligen finns det också stor risk att man i god tro springer åt helt fel håll, bort från glädjen. Jag har gjort det och min erfarenhet är att det måste få finnas dörrar, fönster och ventiler ut till världen utanför. Ett sätt att nå, se och andas det som pågår utanför Våxnäshallen, Sätrahallen, Telekonsult Arena, Atleticum, eller vart man än tränar. Jag vill bara påpeka för alla vaktmästare i dessa byggnader som kanske läser detta att jag menar bildliga utrymningsvägar, så få inte för er något.

Ge glädjen energi

Glädjen är ett fenomen som likt andra ting behöver energi, energi som kan bilda en stabil grund att stå på och som kan användas  i varenda knäböj, kulstöt eller längdhopp du gör. Är friidrott en del av ditt liv så ger den förmodligen energi. En del alltså. En förutsättning att det finns flera. Blir friidrott den enda delen av ditt liv så finns det risk att den slukar en stor mängd energi. Så knacka hål på väggen eller öppna dörren ut till världen utanför och upptäck vad som finns där. Hitta just din plats där du kan ladda batterierna. Använd sedan den energin till att lyfta och bibehålla idrottsglädjen. Den är ofta grunden till varför du faktiskt en gång började.

Idrott erbjuder både en fysisk och mental resa genom himmel och helvete. Resan blir på något sätt komplett. Idrott har alla bitar men för att kunna känna glädje behöver vi vårda den ömt. Låt inte jakten efter prestation strypa kärleken till din passion och låt dig inte förblindas av omgivningens förväntningar. Skapa distans genom att ständigt ha dörren till världen utanför öppen, den värld som är fylld av energi. Gör du det har i alla fall jag stora förhoppningar om att du kommer få behålla just din idrottsglädje.

Min vision är att fler i framtiden kommer kunna hitta, känna och behålla sin idrottsglädje. Kanske kan mina erfarenheter ge lärdomar till många andra. Kanske är jag ett ”offer” för att insikterna ska nå fler.. Om så är fallet så är jag gärna det, med glädje.

 

/SK

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *