Äkta vänskap och idrottsglädje

Inför sista stöten leder Simon över mig med 27 cm. Jag vet att han kan mer och jag vet framförallt att han inte vill få stryk av en tanig liten längdhoppare som mig. Året är 2009 och skol-SM avgörs på Arosvallen i Västerås. Kulringen är lokaliserad i kurvan för 400 m starten och utmed allvädersbanorna bakom det avgränsande aluminiumstaketet står människor utspridda för att kunna få en glimt av den pågående tävlingen. Den förväntansfulla stämningen avbryts och byts ut mot ett högt tjoande och stojande när Simon för sista gången klappar igång publiken med bestämda uppmaningar att alla ska hänga på. Stöten blir misslyckad. Den fyra kilo tunga kulan letar sig ut över lillfingret och Simon böjer ned huvudet med en bister min, redan innan den tunga klumpen slagit i marken.

Jag vinner tävlingen på 17,07. Simon är besviken men ändå glad. Vi kramar om varann och tackar för en god fight. Jag har lyckats ta tre guld under helgens tävlingar och jag är på toppen av ett berg byggt av resultatbaserad glädje. Idag stöter Simon över 17 m med 7,26 kg kulan. Hans huvudgren är diskus och där är han bland de bästa i världen med sina 65,84 m.

Hur mycket påverkas du av yttre faktorer? Av en yttre norm som strikt ska följas? Antagligen ganska mycket, så också jag. De flesta människors liv ser idag i princip helt likadana ut, en vardag är ofta konstruerad på exakt samma sätt och livets gång med barn och familj lika så. Skillnaden är mängden pengar. Bortsett från detta så är vi alla fångade i våra mänskliga åtaganden och vi är alla skapta med samma betingelser. Den stress som många idag lider utav, där den inneboende prestationsångesten gör att vi sällan kan ha ett stilla sinne när vila erbjuds. Jag har under senare tid stött på flertalet människor som utstrålar ett inre lugn bortom det ”normala”. Det är som om personen är närvarande, just här just nu, vilket gör ett möte med hen oerhört autentiskt. Simon är en sådan person och hans förhållningssätt till omgivningen smittar av sig lika snabbt som en ebolasmitta. Med honom kan jag inte vara annat än mig själv. Hans icke-dömande karaktär genomlyser en godhet som omfamnar mig varje gång vi ses och det är som om han ser rakt igenom mig.

Varför är det så att vissa människor fungerar på det här sättet? Den legendariska friidrottsikonen A. Lennart Juhlin uttryckte sig när samtalet i direktsänd tv seglade in på den unge diskuskastaren Simon Pettersson att ”det är fint när det goda vinner”. Alltså är det fler som känner som jag.

För att göra det enkelt så ser jag att det finns två möjliga utfall som besvarar ovanstående fråga.

  1. Antingen så har Simon slagit sig fri från vardagsrytmen innehållande pengar och jämförelse med ett bekräftelsebehov som hör därtill. Här blir det även girigheten som styr där mycket vill ha mer och där ännu mer än mer ändå inte leder till sinnesro. I detta tillstånd är det även lätt att längs vägen samla på sig fiender och hysa agg mot sina medmänniskor. Det man ser är statusskillnaderna, inte människorna bakom. Från detta är alltså Simon eventuellt fri.
  2. Kan det även vara så att Simon fejkar sin goda sida och helt enkelt bara är grym på att spela. Kanske får han med sina hittills oupptäckta teaterkunskaper oss att tro att han är fri från all sorts ytligt förtryck och i själva verket lägger osynliga besvärjelser över sin omgivning? Om så är fallet så är även han inlåst i människokroppens ego, detta ego som håller vår själ fängslad bakom galler, som suger ut livet ur våra hjärtan och endast lämnar kvar en tom, utmattad kropp.

Med all sannolikhet så har Simon ett förhållningssätt till sig själv som speglar hans agerande och autentiska karisma till omvärlden. I SVTs reportage om Simon i början av sommaren 2018 hör man honom säga ”ibland när det regnar så går jag istället för att ta bilen, jag tycker om det primitiva, då lär man sig uppskatta saker”. Citatet säger sitt.

Kan det vara så att detta förhållningssätt även präglar hans inställning till sitt idrottande? Förmodligen är det så och förmodligen mår han mycket bra av detta. Fiender finns inte, det finns bara vänner. När Daniel Ståhl spöar honom med flera meter och han på grund av detta hamnar i skymundan så finns bara tacksamhet och en positiv inställning till sin kollega. Kanske är det i detta sätt att se på sig själv och sin omgivning som det får plats en stor portion glädje. Kanske är det här Simon har funnit receptet till sin idrottsglädje, och kanske hade jag fel när jag trodde att min Idrottsglädje var fulländad då jag vann kultävlingen på Arosvallen 2009?

 

/SK

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *