Idrotten klär av mig naken

Pulsen dånar i mina öron när jag framåtlutad står och kippar efter andan. Någonting spränger inom mig, något vill ut, ett illamående. Den kalla luften passerar in i munnen och fortsätter ner i strupen, ner i lungorna där den gör en krampaktig, smått smärtsam vändning in i en utandning. Ett moln av ånga tornar upp sig framför ansiktet. Sommarens omfamnande värme kan nu endast upplevas genom våra minnen. Att vi bara för några veckor sedan tränade ute i korta tights och linne känns avlägset och nästan bortglömt. Kylan gör att tiden upplevs längre.

Med stapplande steg lomar jag och övriga träningsgruppen ner från toppen av den 200 meter långa backen. I början av passet haglade skämten och kommentarerna fritt. Efterhand klingar de av och byts ut mot djupa pustande och stånkande andetag som om vart annat går i takt. En kall vind slår emot mig. Asparna intill grusvägen prasslar högljutt med sina numera gula löv. Vinden och löven befäster tillsammans höstens intrång på sommaren, de samarbetar för att utplåna våra varma sommarminnen och gör oss beredda på den stundande vintern.

Jag klär av mig naken

”Tio sekunder kvar!”, skriker coach från mitten av backen. Ångesten slår mig som en knytnäve i magen. Hela min kropp säger ”nej nej nej!” men mitt huvud säger ”ja ja ja!”. Varför utsätter jag mig för detta helt frivilligt? Varför väljer jag att plåga mig själv tills jag spyr? Jag älskar det. Det låter sjukt men jag älskar att plåga mig själv. Det är något innerligt och äkta som träder fram inom mig ju tröttare jag blir. Världen blir mindre och mindre ju fler lopp jag springer och tillslut är det bara jag kvar. När jag står på gränsen till att spy av utmattning finns det inget annat än jag själv kvar, inget annat existerar. Det är som om jag ser mig själv i spegeln och avbilden jag ser är helt avskalad, jag ser mig själv naken. I början av träningen är jag fullt påklädd, påklädd med prestige och yta, resultat och gamla meriter, påklädd med minnen och identitet. Ju längre träningen går desto tröttare blir jag. Ju längre träningen går desto mindre betyder dåtid och framtid. Ju längre träningen går desto färre lager har jag kvar. Jag klär av mig naken.

Dags att spy

Genom att pressa mig på detta sätt dag ut och dag in så lär jag känna mig själv. I träningen ser jag mina brister och styrkor. Jag blottar mig för mig själv och för världen. Träningen för mig närmare jaget. Kanske är det den sanna Simon som träder fram i ögonblicket spyan väller upp ur magen, vidare genom strupen och ut ur munnen. Känslan i mig just där och då är att jag befinner mig så nära mitt sanna jag som jag kan vara. Där och då står jag också lika inför resten av världen. Avklädd hittar jag något äkta som jag gång på gång vill återkomma till, något jag vill fortsätta att utforska. För vad händer om jag fortsätter springa när träningspasset är slut? Finns det kanske fler lager att skala av, kan jag klä av mig ytterligare?

Gräset är blött i dikeskanten där jag sitter efter sista loppet och flämtar. Tomheten efter passet kontrasterar träningen och spyan som nyss varit. Pulsen har börjat gå ner och tunneln känns inte lika smal. Världen öppnar sig. I detta ögonblick är jag lugn och harmonisk och jag kan lämna plats till att känna glädje över att ha klarat av passet. Jag sitter kvar några minuter till, smuttar försiktigt på vattenflaskan för att inte spy igen. Jag känner mig fortfarande naken och jag kan känna mitt sanna jag, den riktiga Simon. Samtliga lager är bortskaffade. Jag känner mig lätt för jag har skalat bort det jag inte är och på så sätt fått se mig själv. Allt annat är borta och där sitter jag ensam tillsammans med mina träningskompisar. Avsaknaden av skal gör att jag kan känna vad jag vill. Jag reser mig upp, ger var och en i gruppen en high five. Jag känner idrottsglädje.

 

/SK

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *