Foto: Ryno Quantz

Idrottsglädje med Emma Green

Prestation. Smaka på ordet. Hur känns det? Vad är det som träder fram inom dig? Är det en bra känsla? Det finns säkert några som svarar ja, men merparten känner nog spontant nej. Varje dag presterar vi. Vi presterar som idrottare, vi presterar på jobbet, i livet. Jag tror att vi idag i grunden presterar för att vi finner en glädje till det vi utövar.

Plötsligt börjar det gå bra, riktigt bra. 2005 går Emma Green från att vara en lovande junior till att slänga sig in i hetluften på allra högsta seniornivå i kvinnligt höjdhopp. På olympiastadion i Helsingfors lyckades hon ta ett VM-brons på nya personliga rekordhöjden 196 cm. Jag och Emma samtalar på telefon och i bakgrunden hörs den sju månader gamla dottern Bentes skrik. Höjdhopp känns numera avlägset. Att få barn ger helt nya intryck och en helt ny värld uppenbarar sig.

Emma leder samtalet tillbaka till Helsingfors 2005. Olympiastadion är numera ett minne blott men känslan hon förmedlar när hon beskriver sin prestation är att dessa 196 cm var ett resultat av glädje, av något äkta, av något rent som ännu inte smutsats ner. Efter den dagen förändrades hennes syn på prestation. Att ställa sig på banan igen 2006 var då präglat av något tungt och mörkt, en kvävande känsla och ett tryck över bröstet. Prestation blev till ångest och ångest blev till prestation. Ingenting hade egentligen förändrats förutom att omvärlden nu förväntade sig en mer ”seriös” idrottssatsning. Omvärlden förblindades med ens av sina egna egon och började ta Emmas idrottande på större allvar än henne själv. Allvaret spred sig genom media som en löpeld och fick även fyr inuti henne själv. Brännande lågor uppstod.

Listan över Emmas idrottsliga meriter får jag inte plats med här. Låt oss konstatera att hon är en av friidrottens största genom tiderna. Efter 2005, vad hände då? Det brinner även i mig när jag tänker på att många resultat kommit från en press utifrån istället från den grundläggande glädjen inifrån. Karriären har såklart även kantats av ren glädje, lätthet och ett sinne som man inom en viss psykologisk forskning kallar för ”clear”. För att inte stänga in sig i den lilla världen av elitidrott så har Emma istället försökt skapa distans till den. Hennes familj och vänner som själva står utanför elitidrotten och som inte bryr sig ett skit om den ytliga resultatbaserade prestationen är ett av hennes recept till distans.

Ju längre distans hon har skapat desto mer har hon kunnat anamma sin grundläggande känsla och tro på att friidrott faktiskt är något som hon från början valt helt själv. ”Jag började friidrott för att JAG ville det, ingen annan. Distansen till prestationen gör att jag enklare kan ta vara på min tro om just det” Man kan tänka sig att distansen skapar en mer neutral syn på vad prestation egentligen är, ett högre perspektiv som till en början kan förmedla en känsla av att det hela är betydelselöst, att prestationen inte betyder något. Det tomma och betydelselösa kan sedan fyllas med tro och glädje.

Yoga har blivit en av Emmas stöttepelare i livet, livet som för några år sedan kretsade kring resultat. Från början utövade hon yoga endast i rehabiliteringssyfte, mot ömmande hälsenor och rygg. Ingen yoga utan meditation och ingen meditation utan yoga, har jag fått lära mig på de yogakurser jag gått på. Det fysiska arbetet i yogan övergick för Emmas del snabbt till en mer mental och själslig resa. Meditationen och yogan blev ett starkt verktyg för att kunna separera sig själv från sina idrottsliga resultat.

På frågan om hon har något speciellt minne som kan manifestera hennes Idrottsglädje får jag ett oväntat men fint svar. Året 2010 hade gått som på räls och hennes fysiska form var bättre än någonsin. Med fysisk styrka kommer även en stark mental övertygelse om att allt är möjligt. På en tävling i Paris två veckor innan EM i Barcelona skadar Emma sig i hälsenan. Hon kan inte gå på foten ordentligt dagen efter och känslan är att allt är kört, att EM är förbi. Men, när hon får nys om en specialistläkare i München vänder allt. ”Jag var så fast inställd på att det skulle gå, detta var min enda chans och jag la all min tid och kraft på att hälsenan med den hjälp jag fick skulle läka”. I Barcelona tog Emma silver och på prispallen så förstod hon. ”Jag tog mig dit eftersom jag haft en glädje till idrotten som kunde ge plats åt tron och övertygelsen om att jag gör detta för MIN skull, att det var JAG som från början valde att börja hoppa höjdhopp”. Kan man som Emma finna ett tomrum som man kan fylla med den grundläggande glädjen så får resan fram till målet ett starkt symboliskt värde.

Under sin sista säsong inomhus 2017 tävlade Emma med en ständig smärta i både rygg och hälsena. Smärtan blir tillslut en elitidrottares närmaste vän och ovän. Trots detta tog hon sig samman och hoppade på ren glädje till idrotten. Nu var det inte längre den mentala stukningen som plågade henne. Mentalt var hon ”clear”. Minnena tar henne tillbaka till VM-bronset i Helsingfors, där allt en gång började på riktigt. Eller vad det slutet på början? Oavsett bevisade hon tillslut för sig själv, med yoga och familjen som verktyg till att hitta distans, att höjdhopp är något glädjefyllt. Kanske hade hon övervunnit sina egna demoner, förintat dem. Kanske hade hon även övervunnit omgivningen och tillintetgjort dess iakttagande dömande förväntningar.

Inför sitt sista hopp var det bara Emma och ribban kvar. Stunden blev en påminnelse om varför hon en gång började, glädjen till idrotten. Efter ett kraftfullt upphopp och en kort stunds luftfärd landar hon med en duns i mattan. Slutet blev som början. Början blev som slutet. Cirkeln är sluten.

 

/SK

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *